Andersson Emmie

Uppdateringen är lite matt nu (förutom från min fina gästbloggare som dyker upp emellanåt, men dock aldrig avslöjar sig.) men så är även mitt liv. Allting är ganska bra när jag tillbringar tiden med någon eller är upptagen av någonting. Men så fort jag blir ensam så slår det emot mig som ett knytslag i magen. Det drar musten ur mig. Det är tack vare mina vänner, speciellt dig Mathilda, som livet rullar på relativt normalt och innehållsrikt ändå.
Och jag vet att det kommer bli bättre med tiden, men det kommer aldrig bli som förut. aldrig.